Badbilder i solnedgång by Christian Andersson

Det har hänt mig alldeles för många gånger att det är som bäst ljus när ett uppdrag precis är avslutat. Som i förrgår på Scaniabadet i Malmö. Då är det tur att man har en badsugen kollega som villigt hoppar ner i det, enligt mig, kalla vattnet. Tack för bilderna Johanna!

Lifestylebilder i mitt på dagen-ljus by Christian Andersson

Lifestyle och fyrkant är två ord som väcker en viss aversion hos mig. Fyrkant när det används för att beskriva en kvadratisk form och lifestyle i betydelsen; människor på bild. Det senare har jag dock omvärderat. Lifestylebilder säger allt och inget. Ett perfekt ord när man vill vara lite diffus.

Så, i fredags tog jag lite lifestylebilder i Torup. Tema skogsutflykt. Bilderna är tagna mitt på dagen i gassande sol. Sämsta tänkbara ljus kan tyckas, men samtidigt en rolig utmaning. På den första bilden nedan har jag använd den solupplysta grusvägen som upplättningljus. Samma sak gäller, om än inte lika tydligt, på de följande två bilderna. Förutom dessa, ganska lika bilder, togs de flesta bilder i skuggan.

Slutsats: Det finns inget dåligt fotoljus, bara dåliga uttryck.

 

160722_vandring_1694.jpg
160722_vandring_1138.jpg

Genusfällor by Christian Andersson

För oss fotografer finns det gott normer och genusfällor att trilla i. För att inte gå i alla fallgropar måste vi aktivt tänka på hur människor framställs och vilka som får synas i våra bilder. Det finns inget lättare än att reproducera normer, att bryta dem kan däremot vara svårt. Mitt bästa tips för att undvika stereotypa bilder är att tänka på vem som är aktiv i bilden och utifrån det tänka normkritiskt.

En annan situation som kräver eftertanke är när någon ska porträtteras. Normen säger glada kvinnor bestämda män. Mitt sätt att motarbeta det är att alltid ta både glada och bestämda biler på alla. När det går. En medelålders man sa en gång: "jag har aldrig sett glad ut på bild och jag tänker inte börja med det nu heller". Den gången bröt jag inga normer. 

Även om jag försöker få olika ansiktsuttryck på de jag fotar ligger det slutgiltiga bildvalet hos uppdragsgivaren. Från mitt senaste porträttuppdrag, på en större advokatbyrå, beställdes 35 bilder. Av 17 män var det 2 som log så att tänderna syntes. Bland kvinnorna var det 12 av 18. Det säger en hel del om hur normer fungerar och hur lätt det är att som fotograf reproducera dessa. Trots att man inte vill.

Det finns som tur är mycket som pekar mot en förändring till det bättre. Gävle kommun har till exempel tagit fram en bildhandbok i samarbete med Tomas "genusfotografen" Gunnarsson.

Spoon agency, också i sammarbete med Tomas Gunnarsson, har nyligen tagit fram en guide till ett genusmedvetet foto. Extra kul eftersom jag gör en hel del uppdrag åt dem. Bilderna nedan är på uppdrag för Spoon. John Taylor och Tareq Taylor. Två glada män i en trädgård. 

Min egen arbetsgivare Apelöga försöker också dra sitt strå till stacken. Adam skriver om hur vi ska bli bättre på att utmana stereotyperna när vi arbetar med bildbanksbilder. Utdrag ur texten:

"Normen, den som syns hos bildbyråerna, är en minoritet i verkliga världen. För de flesta ser ju inte alls ut som bildbyråfamiljen. De är födda i andra länder, i ett annat årtionde och de bor utanför storstäderna. De är kanske LGBT-personer, eller kanske funktionshindrade, eller avviker från normen på andra sätt."

Vill man verkligen se hur illa det är ställt med mångfalden i stora delar av bildbyråvärlden kan man läsa KIT:s artikel: Ska det här verkligen föreställa poliser?

Att leda istället för att bli ledd by Christian Andersson

Innan jag blev anställd som fotograf på Apelöga bar jag gärna min yrkestitel med stolthet, men jag har aldrig känt särskilt stor stolthet över någon av mina tidigare arbetsgivare. Anledningen är att de sällan varit lyhörda mot verksamheternas behov. Chefer har varit personer jag jobbat mot, inte med. Kanske är det för att jag mestadels varit i Småland — där är ett jobb ett jobb. Oavsett om du är fotograf eller packar skruv vid ett löpande band. Och ett jobb är ju ett jobb, men organisationerna måste se olika ut. Kreativa yrken behöver kreativa sätt att se på organisation och ledarskap.

Numer är jag däremot stolt både över min yrkestitel och min arbetsplats. En av anledningarna går att läsa om i Resume och i ETC. Kort sagt: Apelöga har avskaffat cheferna och blivit en platt organisation. Vad min före detta chef Adam Haglund insåg, som de flesta tidningsredaktioner aldrig tycks fatta, är att kreativa yrken inte kan styras uppifrån och ner. Saxat ur Adams bloggtext

"Idén om den nödvändiga hierarkin är djupt rotad i näringslivet. Som om det är en nödvändighet. I själva verket finns det stora problem med hierarkiska organisationer. Ett problem är att beslutsfattaren, VD:n, sällan är den som har bäst insikter i frågan som det beslutas om. Ett annat problem är att de som främst berörs, medarbetarna, inte har någon formell makt att påverka."

Kort sagt: ett företag växer när dess medarbetare växer.

 

  

mediechefernas felprioriteringar by Christian Andersson

För exakt tio år sedan gick jag en FOJO-kurs i Kalmar som hette Pressfoto i framkant. Den handlade om multimediaproduktioner. Journalistiska produkter bestående av foto, film, text och ljud.

Då, för tio år sedan, var "multimedia" i de flesta fall samma sak som bildspel med ljud till. Undantagen fanns givetvis, Mediastorms produktioner var alltid imponerande och inspirerande. Problemet var just att det var produktioner, de flesta dagstidningar kunde bara drömma om att ens komma i närheten av den kvalitén och de resurser som krävdes för att nå dit. Då, för tio år sen, fanns det egentligen inga tekniska hinder för att göra bra multimedia på svenska dagstidningar – men det krävdes tid och resurser. Att någon i journalistbranschen någonsin trodde att den tiden skulles ges är en gåta.

En lika stor gåta är de mediechefer, och de är många, som tror att allt rörligt material säljer. Jag undrar vilka försäljningssiffror de tittar på. Youtubes börsvärde?  En journalistvän gjorde nyss en film för en tidning, den fick 13 visningar. 13. jag når ut till fler om jag ställer mig på bussen och skriker.

Jag är huvudsakligen stillbildsfotograf, men erkänner villigt att en bra film oftast slår en bra bild. En dålig bild däremot, slår en dålig film alla dagar i veckan. Få saker upplevs mer meningslösa än att ha lagt tid på att titta på en dålig film. En dålig bild bläddrar man bara förbi, ingen större skada skedd, förutom att artikeln kanske inte blev läst. Den där dåliga filmen däremot ger en lång och trist eftersmak och är kontraproduktiv både i sitt syfte att sälja och att berätta en historia.

Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas redaktioner med obegränsade resurser, därför måste det dras en linje när kvalitén är tillräckligt bra. Att dra den linjen är svårt, för den skiljer sig mellan varje uppdrag. En bra chef vet hur hen bränner sitt krut och förstår att kvalité betyder en mängd olika saker. En dålig chef tror att kvalité är något konstant. Ett exempel på den senare chefstypen är Mittmedias redaktionella chef, AnnaKarin Lith, som menar att deras läsare "är så gamla att de ändå inte ser att bilderna är skarpa". Om vi bortser från det opassande i att dissa sina läsare förstår man att Lith sätter likhetstecken mellan kvalité och skärpa i bilderna (suck). Citatet kommer från ett möte där hon meddelar att alla reportrar ska vara multijournalister.

Att alla på en tidning ska kunna allt är en våt dröm för alla mediechefer. Jag förstår att man fantiserar om det, men jag förstår inte hur man kan tro på det.  Själv tror jag på dagstidningsdöden, den är mer logisk. Då för tio år sedan drömdes det om multimediaproduktioner – feta journalistiska produkter som skulle imponera på läsarna. Nu tio år senare dröms det inte längre, nu handlar allt om att överleva till nästa kvartalsrapport. Jag fattar att det inte finns obegränsat med pengar och att man måste prioritera. Problemet är hur man prioriterar. Trots stora neddragningar på redaktionerna hålls skenet uppe om att allt är som vanligt. Sidor fylls till bredden, trots tunt bild- och textmaterial. Dagstidningarna rymmer fler och större bilder än någonsin tidigare. Fler, större och SÄMRE (läsmer om det här). Att koka soppa på spik är inte att prioritera. Det är att skjuta sig själv i foten.

En tidning utan visionen att bli bäst, eller åtminstone mycket bättre, är en död tidning. I de fallen handlar det bara om hur långt sjukdomsförloppet blir. En bra tidning däremot är en tidning som är relevant för sina läsare. Som hela tiden strävar efter att bli bättre. Det blir den om man använder sina resurser rätt – en bra början är att inte göra sig av med all spetskompetens. Att vagga in sig i tron att alla ska kunna allt leder i bästa fall till en okej tidning. Vill man överleva tidningsdöden räcker det inte på långa vägar.

Då som nu finns det givetvis lysande undantag. Magnus Wennman på Aftonbladet är motsatsen till Mittmedias multijournalister. Han är den som alla ville bli för tio år sedan. Han är en fotograf som har fått möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll. Det finns ingen multireporter som kommer i närheten av det han gör. Någonsin. Journalistik som känns i magen är den enda journalistik som kommer att överleva. Av den enkla anledningen att den behövs.

 Bilden är tagen under kursdagarna i Kalmar för tio år sedan. Om jag minns rätt så var det på Öland. Första och enda gången jag har fotat kameler. Fint kvällsljus var det dessutom.

Bilden är tagen under kursdagarna i Kalmar för tio år sedan. Om jag minns rätt så var det på Öland. Första och enda gången jag har fotat kameler. Fint kvällsljus var det dessutom.

Årets Humorbild 2016 by Christian Andersson

Nu står det en rykande färsk Årets Bild-statyett hemma i bokhyllan. Bilden nedan blev i helgen utsedd till Årets Humorbild 2016. Kul och peppande förstås. Likt de flesta fotografer trivs jag bäst lite vid sidan av rampljuset med en kamera i handen. Därför är det både läskigt och märkligt att vara den som blir intervjuad och den som får kameror riktade mot sig. Extra kul var det ändå att stå framför min gamle kollega från Jönköpingsposten, Johan Lindbloms, kamera. Artikeln finns tyvärr bara att läsa i papperstidningen, men Sundsvalls Tidning skriver också fint om mig och det går att läsa här.

Nog om mig, den stora vinnaren i Årets Bild 2016 är en annan malmöbo. Välförtjänt tog Anders Hanson hem titeln Årets fotograf. Här skriver Dagens Nyheter om sina fotografer. Åsa Sjöström och Daniel Nilsson är två andra malmöfotografer som prisades i under Årets Bild-helgen i Jönköping. Lars Dareberg, som ofta står på prispallen, var den här gången konferencier. En roll som har axlade med bravur.

För dyr för redaktionerna by Christian Andersson

Mina journalistiska uppdrag blir allt färre. Anledningen är enkel, jag blir dyrare att anlita. Trist kanske, men nödvändigt. Verkligheten för många fotografer är att man måste leta uppdrag där pengarna finns. Att då hoppas på redaktionernas krympande bildbudgetar är inget bra sätt att säkra sin pension.

Hur som helst, igår publicerades några av mina bilder i SvD. Resultatet av ett par timmar på Bryggeriet i Malmö. Det var tjejkväll i skejtlokalerna och reportaget lyfter frågan varför så få tjejer hittar till sporten.

 

 

Årets Bild – kritik mot kritiken by Christian Andersson

2016 har börjat bra. Jag har ett fotoprojekt som håller på att rundas av och ett som nyss har påbörjats. Det blir tillfälle att återkomma till båda så småningom. Dessutom har min hemsida fått ett ansiktslyft. Det blir min fjärde hemsida, den första lanserades 2004. Sidan du tittar på nu är en Squarespace-sida och var väldigt lättsnickrad. Bilderna är dock i minsta laget, så om du som läsare vet hur man gör dem större får du gärna upplysa mig.

Som grädde på moset har 2016 bjudit på en nominering i Årets Bild. Extra kul med tanke på att jag var föräldraledig större delen av 2015 och inte tänkte skicka in några bilder alls. Det säger en del om det godtyckliga i fototävlingar. Årets Bild, som för övrigt är den enda tävling jag skickar bilder till, har egentligen viktigare syften än att kora vinnare. Framför allt sätter den bildjournalistiken i rampljuset en gång om året och ger oss bildjournalistiskt intresserade ett forum att diskutera bild på.

Tävlingen återkommer en gång om året – liksom kritiken. I år som tidigare år pratas det om den manliga överrepresentationen. Jag håller med om att det finns ett problem med en snedvriden könsfördelning, men Årets Bild är bara forumet som synliggör problemet. Roten till problemet ligger i gamla strukturer på landets största tidningar. Kriser och konflikter är ämnen som brukar generera prisvinnande bilder, då är det avgörande vem som skickas på dessa uppdrag.

Bildjournalistik är, märkligt nog, ett ämne som skrivande journalister generellt bryr sig lite om. Tidningen Journalistens svala intresse för ämnet säger en hel del. Därför görs det mycket slentrian-rewrites och en persons missuppfattning blir därför snabbt flera personers missuppfattningar. Mot den bakgrunden är det besynnerligt att styrelsen bakom Årets Bild väljer att använda ordet nominering på det sätt som görs. Att vara nominerad till något, betyder i de flesta sammanhang att vara utvald, för att sen eventuellt vinna någonting. I Årets Bild fall är de nominerade de som har nått prispallen i en tävling öppen för alla*. Så innan det finns kritiker tillräckligt initierade för att veta vad de skriver om borde styrelsen bakom Årets Bild göra allt för att inte bli missförstådda.

Sen några år tillbaka har jag bloggat på fotojournalistik.blogspot.com, men framöver kommer allt bloggande att ske här istället – följ mig gärna.

ab.jpg

* Samtliga PFK-medlemmar oavsett könstillhörighet. I vissa kategorier får allmänheten också tävla.