Många fotografer är som skomakaren som låter sina barn gå i slitna skor. Vi skiljer på yrke och fritid – fotar gör vi på jobbet. Fotograferar vi utanför arbetstid, fotograferar vi till ett projekt eller letar efter bra street-bilder.
För exakt två år och sju månader sedan (av en slump samtidigt som vår dotter föddes) omvärderade jag det där synsättet. Innan dess tänkte jag att mitt vita medelklassliv var ointressant för andra och att det därför inte behövde dokumenteras. Jag lät allmänintresset vara en värdemätare. Som om allmänhetens intresse har något med mitt liv att göra. Nu styrs mitt privata fotande av ett genuint egenintresse istället.
Det intressanta och lite paradoxala med foto är att mycket är allmängiltigt ändå, hur privat det än är. Foto handlar mycket om igenkänning, om att addera egna minnen och upplevelser på något välbekant. På så vis ursäktar jag i alla fall ett blogginlägg med skamlöst många bilder på vår dotter.
Det är dessutom bild-summeringstider och det här är mina bästa, privata bilder, från det senaste halvåret. Håll till godo.