Det här är inte ett porträtt by Christian Andersson

 

För mig är skillnaden stor mellan en bild och en BILD och ett porträtt och ett PORTRÄTT. Flummigt? Nä, egentligen inte. Konstnären René Magritte förklarar det fint i målningen La trahison des images. Målningen föreställer en pipa och texten "detta är ingen pipa". En sanning förstås, eftersom det bara är en målning av en pipa och inte en faktisk pipa. 

Porträtt är ett samlingsnamn som rymmer flera olika typer av porträtt-genrer, exempelvis personalporträtt, modeporträtt, artist-porträtt eller varför inte körkortsporträtt. Varianterna är många, men det finns inget riktigt bra ord för en bild som beskriver det personliga hos en människa. Det närmaste jag kan komma på är personporträtt, men det associeras nog mer till ett skrivet porträtt. Kvar blir då PORTRÄTT. Det fungerar bättre i tal än i skrift, eftersom man kan uttala det med emfas. Det går förstås alltid att komma runt "problemet" genom att lägga till ett adjektiv och säga "ett personligt porträtt".

De olika porträttkategorierna glider förstås in i varandra,  ett riktigt bra modeporträtt tycker jag ska kännas personligt och det gäller i lika hög grad ett personalporträtt. Däremot tror jag aldrig att man köper en bild fullt ut som har en företagslogga under sig. Det personliga äts upp av det kommersiella. Sammanhanget, i vilken en bild syns, spelar stor roll för tolkningen och definitionen.

I mer redaktionella sammanhang kan man hitta många fina porträtt, men det är tyvärr glest mellan de där bilderna som verkligen griper tag och känns i magen. Det är få BILDER och PORTRÄTT med andra ord. För att exemplifiera detta har jag valt ett typiskt porträttuppdrag. Uppdraget var att fotografera Thomas Öberg, frontfiguren i Bob Hund. Min ambition, att ta ett riktigt bra PORTRÄTT, grusades redan innan vi hade börjat fotografera. Thomas vägrade att bli fotograferad utan sin mask, vilket gjorde det omöjligt för mig att fånga någon annan än scenpersonen Thomas Öberg. Jag fortsatte ändå som planerat och försökte få till bilder med så stor variation som möjligt.

Svaret på frågan: Vad är ett bra porträtt? som jag ställde i mitt förra inlägg, kan ha många svar. En bilds syfte och sammanhang är ofta bra måttstockar för att leta svaret på frågan om en bild är bra eller inte. En bild på en blundande person kan upplevas innerlig och känslosam, men samtidigt vara ett uselt körkortsporträtt. 

Det blev inget PORTRÄTT på Thomas Öberg, men väl en samling helt okej magasinsporträtt. Mina bilder adderade inget som gemene läsare inte redan visste, eller redan har sett. Istället blev bilderna dekorativa och, enligt mig i alla fall, estetiskt tilltalande. Fina blädderstopp som förhoppningsvis fick någon läsare att stanna till och läsa texten.

En bild på ett ansikte ser kanske ut som ett porträtt, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Det är inte lika glasklart som i fallet med pipan, men jämförelsen får duga. Kort sagt, ett PORTRÄTT berättar något om vem en avbildad person är medan ett porträtt (med valfritt förled) visar hur någon ser ut. 

 

Följ mig gärna på Instagram och hjälp mig att nå mitt mål som jag skrev om här.

Ett porträtt är inte en bild på ett ansikte by Christian Andersson

Vad är ett bra porträtt? Det finns inget objektivt eller rätt svar på den frågan, alla bär på egna tankar och minnen med egna grunder för bildtolkning. För mig berättar ett bra porträtt något mer än hur någon ser ut. I ett bra porträtt möter man en person och förnimmer en del av en personlighet. Där samspelar också ett oförställt uttryck med övriga bildens innehåll och tonalitet.

Hur lyckas man med det då? Det gör man långt ifrån alltid, men det finns sätt att öka chanserna. Det är viktigt att formen inte står i vägen för berättandet. Formen, alltså den estetiska inramningen, är aldrig ett självändamål. Formen har bara som uppgift att lyfta innehållet. Av den anledningen fotograferar jag sällan porträtt med blixt. Blixtar är bra till att belysa ansikten men sämre på att sätta ljus på en personlighet. Man ser själva fotograferingen (tekniken) snarare än den avbildade. Undantagen finns förstås och det här är ingen antiblixt-text. Min tes är bara att fotograferingen hellre ska likna ett möte än en klassisk fotografering. 

Bra porträtt tar tid. Oftast. Finns inte tiden blir det posering, snarare än porträttering. Målet är att nå bortom poseringen, att få den fotograferade att släppa kontrollen över sin egen självbild.

Mina fem bästa porträttfoto- tips;

  • Avdramatisera – ha en enkel utrustning och låg svansföring.
  • Prata när du fotar – en porträttering är i första hand ett möte. 
  • Ta en fotopromenad. (Som du har gått innan och rekat tänkbara fotoplatser) 
  • Gör inte alltid en stor grej av att NU tar jag bilden. Då ökar chanserna för så kallade mellanbilder, alltså bilder där den porträtterade inte är så medveten om att det tas en bild. 
  • Tänk på för- och bakgrund. Renodla med kort skärpedjup, eller gör precis tvärtom, det viktiga är att det som omger motivet finns där av en anledning. 

 

 

För den som vill se fler porträtt, kolla in mitt Instagramkonto

 

Instagram, jag ger dig en chans. by Christian Andersson

Jag har lite svårt för människor som är för principfasta, oftast handlar det om att jag tycker att principerna står i vägen för bättre idéer. Det synsättet har dock aldrig hindrat mig från att ha egna principer. En princip har varit att jag på Instagram bara lägger ut bilder tagna med min telefon. Jag vet, det är en jättedålig idé om man, som jag, är fotograf till yrket.  

En anledning till att jag inte har engagerat mig mer professionellt på Instagram är att jag har varit tveksam till nyttan med det.  Kan det verkligen leda till mer än uppmuntrande likes? Visst, jag har hört att andra fotografer har fått enstaka uppdrag den vägen, men står det verkligen i relation till insatsen?

För att få relevanta svar måste jag nå ut till fler personer och för att göra det måste jag ha ett intressant innehåll. Så mål och medel ser ut ungefär så här:

Mål: Att få in ett fotouppdrag via Instagram.
Delmål: Få 1000 följare inom ett år (Nu har jag 296).
Medel: Lägga ut bra och vältaggade bilder ungefär varannan dag.

Jag citerar Alf Henrikson.
"Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var."

Så, med det sagt – nu kör vi!

Ps, för er som vill stötta, gå vidare hit: fotograf_christian_andersson.

Insta.jpg

 



 

This is Malmö by Christian Andersson

This is Malmö är namnet på ett projekt som jag arbetar med just nu. Anledningen till att jag bloggar om det, är att jag vill ha hjälp att hitta personer att fotografera. Känner du igen dig i beskrivningen här nedanför eller känner någon som passar in i den – tipsa mig!

Projektbeskrivning:

Det finns inga enkla svar på komplexa frågor. Att integrera nya svenskar i ett samhälle med ökade samhällsklyftor är en sådan fråga. This is Malmö är ett dokumentärt fotoprojekt som vill säga något om hur ett samhälle tar form och att det blir vad vi gör det till.

Det är människorna i en stad som definierar den. Malmö är sina invånare. Ska vi komma tillrätta med segregrationsproblemen måste vi hjälpas åt. This is Malmö lyfter fram några av dem som valt att bli en del av lösningen.

//

Avgränsningen är geografisk, jag letar bara efter folk i Malmö. Däremot är storleken på insatsen ointressant, små som stora insatser är värda att dokumentera. Bilderna ska sammanställas till en utställning och eventuellt en bok. Jag välkomnar tips, tankar och allra helst människor att fotografera. De som fotograferas ska på något sätt ha hjälpt en eller flera nya svenskar att integreras i Malmö.

Last night in Sweden – mina bidrag by Christian Andersson

Fotoprojektet Last night in Sweden har engagerat fotografer runt om i Sverige. Bokförlaget Max Ström står bakom projektet som sattes igång efter Donald Trumps ökända uttalande som påstod att Sverige är på väg att kollapsa på grund av det höga antalet asylsökande. 

"Att världens mäktigaste person sprider osanningar om Sverige för att vinna politiska poänger är inte acceptabelt. Men kameran ljuger inte. Det här blir vårt sätt att ge en mer nyanserad bild av Sverige 2017", säger den prisbelönte fotojournalisten Paul Hansen, en av hundra fotografer som medverkar i projektet.

Den senaste månaden, bara på kvällstid mellan 18.00-24.00, har det alltså fotats runt om i landet. Mina bidrag består mest av bilder tagna i hemmiljö. Förutom söta barnbilder har jag fotat på KB, Röda korsets cykelskola och Läkare i Världens buss i Malmö. De tre senare är egentligen delar av ett personligt projekt. Återkommer till det framöver.

 

 

På uppdrag av MFF by Christian Andersson

Nu är det nästan omöjligt att missa mina bilder om du är i Malmö. Inför Malmö FF:s allsvenska premiär fick Apelöga, byrån jag jobbar på, i uppdrag att ta fram bilder till Malmö FF.

Kampanjen heter Visa hjärta och styrdes av FEW och bilderna togs i samband med en filminspelning som gjordes av Smartfilm. Att fotografera under en filminspelning är speciellt. Hierarkin är tydlig – film först, foto sen. Det är bara att tugga i sig, men det ställer särskilda krav på den som fotograferar.

Bilderna skulle vara i en ganska rå, dokumentär stil, inga blixtar och rökmaskiner som annars brukar plockas fram i den här typen av sammanhang. Som fotograf på en filminspelning gäller det att vara flexibel och anpassningsbar. Det finns sällan tid att byta fotograferingsplats eller ändra ljuset på något sätt. Det gäller att göra det bästa av situationen. Samtidigt som good enough inte är tillräckligt – bilderna ska oftast göras stora och synas på alla möjliga ställen.

14 år av trial and error – vad är det värt? by Christian Andersson

Första bilden på polisen David är tagen 10.51 och den sista 11.05. Fotouppdraget som gjordes för Sekotidningen blev alltså klart på 14 minuter och då hann jag dessutom småprata lite mellan bilderna.

Vad vill jag ha sagt med det, att jag är slarvig? Att det här är det de bästa bilderna som går att ta på en polis? Självklart inte, men ibland behövs det inte mer tid. Ibland har man inte, eller får man inte, mer tid.

Till dessa 14 minuter ska läggas 14 års erfarenhet. 14 år av trial and error – det tveklöst bästa sättet att lära sig saker på. Bra bilder måste jobbas fram, men man behöver inte börja om från noll inför varje nytt uppdrag.

Ungefär så här gick tankarna kring det här uppdraget:

  • Jag börjar med att ställa mig frågorna: I vilket sammanhang ska bilderna synas? Vem är uppdragsgivaren och hur ser deras tidning och bildstil ut? I det här fallet var det Sekotidningen som ville ha ett porträtt på en polis i Rosengård.
  • Vädret, vad finns det för ljus att jobba med? Det var mulet, så varken reflexskärm eller diffusor fyllde någon funktion. Blixt kunde ha varit en lösning, men det var inte den typen av bilder jag var ute efter.
  • På plats börjar jag alltid (om det finns möjlighet) med att reka platsen. Här kommer erfarenhet av liknande förutsättningar till stor nytta. För att skapa ett intressant ljus, utan blixt, en mulen dag måste man jobba med avskärmning av ljuset. Utanför polishuset i Rosengård, där vi hade bestämt träff, finns en viadukt. Perfekt för att hindra ljuset att träffa David rakt uppifrån och sen modifiera sidoljuset genom att helt enkelt flytta och vrida på honom. Av samma anledning frågade jag om vi kunde ta en bild i en polisbil.
  • Utsnitt/komposition. Möjligheten att fritt välja bakgrund begränsades kraftigt av att ljuset, eller möjligheten att avskärma ljuset, i så hög grad fick styra var bilderna skulle tas. Om miljön kan förstärka eller förtydliga något hos personen brukar jag ha med den på någon bild. Helkroppsbilden och bilderna i polisbilen i det här fallet. Utöver det och, kanske mest gångbart, är bilder med rena "textytor" och kort skärpedjup.

Sammanfattningsvis kan man säga att det bara är slutresultatet som räknas, det är det som uppdragsgivaren värdesätter. Mitt värde står givetvis också i direkt relation till resultatet. Hur mycket tid jag lägger på en enskild fotografering är däremot mindre relevant.

 

Content – mer yta än innehåll by Christian Andersson

I min roll som fotograf är mitt primära mål att fånga äkta känslor på bild. När det inte går är nödlösningen en snygg komposition. Kombinationen är såklart bäst.

De senaste åren har jag upplevt att känslor förmedlas mer genom bildredigering än med innehåll. De statiska och mer estetiskt tillrättalagda porträtten vinner mark och förpassar de berättande situationsbilderna till historien. Tendensen syns även i mina egna uppdragsbilder.

I dagstidnings- och magasinsvärlden har porträtt länge varit en quick fix. Det är snabbjobbat och ser tillräckligt snyggt ut. I byråvärlden fortsätter content marketing att växa – även det en bransch med faiblesse för porträtt. 

Olika avsändare med olika drivkrafter, men med samma uttryck. Är det ett problem? Ja, om man tycker att content marketing ska handla om meningsfullt innehåll och om man tycker att journalistik ska svara på frågorna: vad?var?när?vem? hur? och i bästa fall varför?.  

Ett porträtt kan säga en hel del om en person, men ärligt talat, i de flesta fall säger det inte så mycket. Oftast visar ett porträtt mest hur någon ser ut. Helheten blir lidande när man försöker gestalta ett innehåll genom att visa förpackningen.

Jag rankar fortfarande ögonblicket högst. Och äkta känslor, visade på bild eller upplevda när bilden betraktas. Jag påmindes om detta när jag häromdagen hittade några jpg-filer (ganska kasst redigerade) från ett dagstidningsuppdrag jag gjorde för tio år sedan. Jag och en reporter ville berätta om en dansbandskväll. Vi kom först och lämnade sist. Däremellan försökte vi se och uppleva så mycket som möjligt. Utan genvägar. Så skapar man innehåll enligt mig.

Så, på min önskelista står att bildjournalistiken återuppfinner sig själv, mer show don´t tell och att byråerna utvecklar sin syn på content och styr begreppet mot sin faktiska betydelse: Innehåll, inte utfyllnad som det ofta är idag.
 

Hemsidan – ett nödvändigt ont by Christian Andersson

För många yrkesverksamma fotografer är hemsidan ett ständigt dåligt samvete. Man vet att bilderna är gamla, eller borde redigeras annorlunda och att layouten är daterad. Åtminstone har det alltid känts så för mig. Frågan som gnager: Är det här verkligen det bästa jag har att visa upp?

Det lustiga är att det alltid känns så, även när hemsidan precis har blivit uppdaterad. Förmodligen är det vetskapen om att man blir bedömd utifrån det som syns där och att vara föremål för någon annans åsikter är alltid jobbigt.

Hur som helst, min hemsida är uppdaterad – Lite gammalt, lite nytt. Apelöga, foto och filmbyrån som jag jobbar på, har också en ny sida uppe, likaså min kollega Erika Weiland

 

Årets bilder - 2016 by Christian Andersson

Årskrönikornas och topplistornas tid är kommen. Vi dömer och bedömer, hissar och dissar. Och de flesta av oss gillar det. Vid sidan av SVT:s årskrönika är jag mest intresserad av alla sammanställningar av årets bästa bilder. Hittills har jag bockat av dessa:

Dagens Nyheter. Flera bra bilder, men trist att de presenterar dem i ett bildspel. En vill ju kunna klicka fram och tillbaka själv. En av bilderna som stack ut, och som säkert kommer att prisas så småningom, var Jonas Lindkvists skidbild i motljus.

Bildbyrån. Sportfotograferna nöjer sig inte med mindre än 150 utvalda bilder. Det borde de kanske ha gjort, men vaskar man lite så framträder flera guldkorn. Bland annat Joel Marklunds magiska skoterbild (3/150) och Petter Arvidssons fint komponerade simbild (137/150).

Aftonbladet. Oväntat dåligt. Med några undantag givetvis. Samtidigt känns det som att Magnus Wennman inte har kollat igenom alla sina bilder än. Vi kommer nog att se andra och bättre bilder från Aftonbladet när Årets Bild korar Sveriges bästa bilder från 2016.

Politiken. Bra bildjournalistik, men trist att de har dolt sina bästa porträttbilder bakom en betalvägg.

Jyllands-Posten. JP håller inte Politikens höga klass, men Greger Tychos annorlunda luciabild är fin.

Berlingske. En hel del bra bilder här med.

The New Yorks Times. Högst klass trots allt. En av årets starkaste bilder och som drabbat mig mest är tagen efter terrorattentatet på flygplatsen i Bryssel. Foto: Ketevan Kardava/Georgian Public Broadcaster, via AP.

Sätta ljus med en telefon by Christian Andersson

Under den mörka årstiden är det lätt att misströsta som fotograf. I december är soltimmarna som färst och vill man, som jag, jobba med befintligt ljus är det en utmaning. Då gäller det att hitta alternativa ljuskällor. Ofta är blixtljus den bästa lösningen. Eller så gör man som jag gjorde förra veckan och ljussätter med telefonen. Det öppnar upp för nya bildlösningar, men också nya begränsningar. Den största utmaningen är att väga det befintliga ljuset mot skärmbelysningen. För utomhusbilder skulle jag säga att man har ungefär en halvtimme på sig, vid gryning och skymning, att sätta sina bilder. Sen diffar det för mycket mellan det omgivande ljuset och skärmljuset.

Ljuset är varje fotografs bästa vän och värsta fiende. Det gäller bara att anamma Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder-mentaliteten, bita ihop och tänka att om några veckor vänder det och blir ljusare igen.

Privata bilder by Christian Andersson

Många fotografer är som skomakaren som låter sina barn gå i slitna skor. Vi skiljer på yrke och fritid – fotar gör vi på jobbet. Fotograferar vi utanför arbetstid, fotograferar vi till ett projekt eller letar efter bra street-bilder.

För exakt  två år och sju månader sedan (av en slump samtidigt som vår dotter föddes) omvärderade jag det där synsättet. Innan dess tänkte jag att mitt vita medelklassliv var ointressant för andra och att det därför inte behövde dokumenteras. Jag lät allmänintresset vara en värdemätare. Som om allmänhetens intresse har något med mitt liv att göra. Nu styrs mitt privata fotande av ett genuint egenintresse istället.

Det intressanta och lite paradoxala med foto är att mycket är allmängiltigt ändå, hur privat det än är. Foto handlar mycket om igenkänning, om att addera egna minnen och upplevelser på något välbekant. På så vis ursäktar jag i alla fall ett blogginlägg med skamlöst många bilder på vår dotter.
Det är dessutom bild-summeringstider och det här är mina bästa, privata bilder, från det senaste halvåret. Håll till godo.

Hall of fame – Rickard Söderberg by Christian Andersson

Jag har tagit mig så nära en hall of fame som jag kommer att komma. Ett av mina porträtt på Rickard Söderberg ska pryda en vägg på Malmös flygplats. Inte mitt bästa porträtt, men ändå. Läs mer om den plåtningen här

Bilden på Rickard är dessutom tagen med blixt, något som jag bara gör i undantagsfall. Det finns något med blixtfotografering som hämmar min kreativitet, fast det borde vara tvärtom. Förmodligen handlar det om att jag inte gillar att ha full kontroll när jag fotograferar. Det oförutsägbara är mer intressant och skapar, enligt mig, intressantare bilder. 

Det finns en inneboende begränsning i det man på förhand kan räkna ut. Jag vill hellre reagera på det jag ser och jobba kreativt med det ljus som erbjuds. Oftast funkar det bra. Här är några porträtt från den gångna månaden. 

Horisont by Christian Andersson

Jag har en del talangfulla vänner som pysslar med musik och ibland får jag möjlighet att fota dem. Här är Bea och Kristoffer i Horisont. Och här kan du lyssna på dem.

Badbilder i solnedgång by Christian Andersson

Det har hänt mig alldeles för många gånger att det är som bäst ljus när ett uppdrag precis är avslutat. Som i förrgår på Scaniabadet i Malmö. Då är det tur att man har en badsugen kollega som villigt hoppar ner i det, enligt mig, kalla vattnet. Tack för bilderna Johanna!

Lifestylebilder i mitt på dagen-ljus by Christian Andersson

Lifestyle och fyrkant är två ord som väcker en viss aversion hos mig. Fyrkant när det används för att beskriva en kvadratisk form och lifestyle i betydelsen; människor på bild. Det senare har jag dock omvärderat. Lifestylebilder säger allt och inget. Ett perfekt ord när man vill vara lite diffus.

Så, i fredags tog jag lite lifestylebilder i Torup. Tema skogsutflykt. Bilderna är tagna mitt på dagen i gassande sol. Sämsta tänkbara ljus kan tyckas, men samtidigt en rolig utmaning. På den första bilden nedan har jag använd den solupplysta grusvägen som upplättningljus. Samma sak gäller, om än inte lika tydligt, på de följande två bilderna. Förutom dessa, ganska lika bilder, togs de flesta bilder i skuggan.

Slutsats: Det finns inget dåligt fotoljus, bara dåliga uttryck.

 

160722_vandring_1694.jpg
160722_vandring_1138.jpg

Genusfällor by Christian Andersson

För oss fotografer finns det gott normer och genusfällor att trilla i. För att inte gå i alla fallgropar måste vi aktivt tänka på hur människor framställs och vilka som får synas i våra bilder. Det finns inget lättare än att reproducera normer, att bryta dem kan däremot vara svårt. Mitt bästa tips för att undvika stereotypa bilder är att tänka på vem som är aktiv i bilden och utifrån det tänka normkritiskt.

En annan situation som kräver eftertanke är när någon ska porträtteras. Normen säger glada kvinnor bestämda män. Mitt sätt att motarbeta det är att alltid ta både glada och bestämda biler på alla. När det går. En medelålders man sa en gång: "jag har aldrig sett glad ut på bild och jag tänker inte börja med det nu heller". Den gången bröt jag inga normer. 

Även om jag försöker få olika ansiktsuttryck på de jag fotar ligger det slutgiltiga bildvalet hos uppdragsgivaren. Från mitt senaste porträttuppdrag, på en större advokatbyrå, beställdes 35 bilder. Av 17 män var det 2 som log så att tänderna syntes. Bland kvinnorna var det 12 av 18. Det säger en hel del om hur normer fungerar och hur lätt det är att som fotograf reproducera dessa. Trots att man inte vill.

Det finns som tur är mycket som pekar mot en förändring till det bättre. Gävle kommun har till exempel tagit fram en bildhandbok i samarbete med Tomas "genusfotografen" Gunnarsson.

Spoon agency, också i sammarbete med Tomas Gunnarsson, har nyligen tagit fram en guide till ett genusmedvetet foto. Extra kul eftersom jag gör en hel del uppdrag åt dem. Bilderna nedan är på uppdrag för Spoon. John Taylor och Tareq Taylor. Två glada män i en trädgård. 

Min egen arbetsgivare Apelöga försöker också dra sitt strå till stacken. Adam skriver om hur vi ska bli bättre på att utmana stereotyperna när vi arbetar med bildbanksbilder. Utdrag ur texten:

"Normen, den som syns hos bildbyråerna, är en minoritet i verkliga världen. För de flesta ser ju inte alls ut som bildbyråfamiljen. De är födda i andra länder, i ett annat årtionde och de bor utanför storstäderna. De är kanske LGBT-personer, eller kanske funktionshindrade, eller avviker från normen på andra sätt."

Vill man verkligen se hur illa det är ställt med mångfalden i stora delar av bildbyråvärlden kan man läsa KIT:s artikel: Ska det här verkligen föreställa poliser?